Det pågår 11st bröllop i domkyrkan och den nya kungsgatan ska invigas. Det firas med en 600 meter lång tårta från toppen av kungsgatan hela vägen ner och massor med erbjudanden i butikerna.

Läs mer här:
Nya kungsgatan invigs

Evenemanget är förstås slutsålt, ack och ve, men efter lite googlande köper jag en svindyr andrahands biljett på Seatwave för 5 gånger inköpspriset. Hela resan bokad, planerad och klar!

Flygbussen går från nisse-terminalen. Tur & retur biljetter finns bara för vuxna. Barnen kan bara köpa enkel-biljetter. Verkar konstigt. Vi flyger EasyJet från Landvetter till London Gatwick. Besättningen är på gott humör och skojar. Jag njuter av ett starkt italienskt kaffe från starbucks medan kapten berättar att vi flyger över Danmark och Tyskland. Han säger att det är soligt i London idag, för en gångs skull.

Imperial Wharf verkar vara någon slags överklassområde i närhet till Thamesen. Det är lugnt & stilla. Byggnaderna är moderna och höga. Inte alls som det London vi har sett tidigare. Det påminner om södra älvstranden i Göteborg. Det finns jättefina anläggda parker mellan bostäderna och floden. Men några hundra meter inåt land går en tydlig gräns mellan det nybyggda och det gamla där en sopstation och de typiska engelska stenhusen står gata efter gata. Vi tar in på hotell Jurys Inn.

vill bara skrika hur dum jag är

Efter att ha planerat hela veckan, bokat flyg och konsertbiljetter och sedan tagit sig hit, ja då var det inte speciellt kul att upptäcka att man glömt konsertbiljetten hemma på skrivbordet. Jag vill bara skrika hur dum jag är, men håller mig helt tyst i trängseln på overground tåget.

Vad kan man göra då…

• Kan man skriva ut biljetten på något sätt?
  nej, det är en riktig biljett, med ett silver emblem på, dvs ingen e-biljett. jag har heller inte scannat den.
  .
• Kommer vakterna släppa in mig om jag säger att jag glömt biljetten?
  inte en chans
  .
• Om jag legitimerar mig och bevisar att jag åkt ända från sverige och omöjligen kan åka hem och hämta den?
  knappast, det står ju inte ens mitt namn på inköpet av biljetten iom att den är köpt secondhand.

Två timmar innan konserten börjar åker jag bort till Brixton med London Overground och buss 35 från clapham junction. Det tar nästan 45 minuter. Framför mig står en afrikansk tjej och pratar svenska obekymrat i mobiltelefonen. Jag skulle nästan vilja säga till henne att jag förstår vad hon säger, men säger inget. Istället funderar jag på hur dum jag kommer se ut när jag frågar folk om de eventuellt har någon extra biljett över.

svartrock – till vilket pris?

Ju mer jag närmar mig konsertlokalen överflöds området med svartklädda människor. Den ene mer uppklädd än den andra. Både killar och tjejer. Rena maskeraden. Folk har verkligen tagit god tid på sig att klä upp sig inför detta. På andra sidan gatan står en stor engelsman med cigarett i ena handen och en kartongbit i andra som han håller upp. Han säljer och köper biljetter. Jag blir så lycklig att det finns biljetter till salu. Han vill ha 3* biljettpriset.
- Very expensive, säger jag medans jag tar ut pengar i bankomaten.
- It’s sold out, svarar han.
Jag tittar på biljetten och ställer mig sedan längst bak i kön som nu ringlat sig ett varv runt hela byggnaden och bara hoppas att biljetten är äkta!!!

Jag blev lurad. Biljetten som skulle vara en ståplats biljett visade sig vara en circle biljett. (dock samma pris) Dvs. en sittplats biljett på övre läktaren. Men trots det är jag överlycklig. Jag kom in och kommer att få uppleva konserten. Men hur mycket har jag egentligen betalt för den här biljetten??

Hon bad varenda person om ursäkt

När FOTN hade spelat klart gick jag ner i foajen och köpte en konsert-tröja och ringde några samtal. The Misison började spela så jag skyndade mig tillbaks in i mörkret och råkade klampa någon på tårna när jag bufflade mig tillbaks till min sittplats. Jag bad om ursäkt. Tänkte inte så mycket mer på det förrän en stund senare när en engelsk kvinna skulle tillbaks till sin plats. Hon bad varenda person om ursäkt på ett så snyggt naturligt sätt. Engelsmän är så ruskigt artiga. Jag förvånas varje gång de råkar nudda en på gatan och ber om ursäkt med så välartade fraser så man blir helt rörd.

Konserten med FOTN var jättebra, men de nådde inte de totala höjderna eftersom

1. ljudet var så högt att det var svårt att urskilja vad som egentligen hände
2. publiken var inte 100% hängivna då många kanske inte kände till dem.

Men för en som har musiken inpräntad i huvudet så spelade det inte någon större roll. Att ha fått se dem live känns som jag fått avsluta det kapitlet. Underbart.

Låtar som de spelade:

1. Shroud
2. Straight to the Light
3. Preacher Man
4. From the Fire
5. Watchman
6. Moonchild
7. Penetration
8. Zoon
9. Psychonaut
10. Last Exit for the Lost, Last Exit for the Lost (2)

En som var på glatt humör var Wayne Hussey i The Mission. Han lyfte vinflaskan och skålade med publiken flera gånger. Inte så konstigt eftersom det var 25 års jubiléeum och han hade med sig orginal medlemmarna Simon Hinkler och Craig Adams. I och med det körde de nästan bara låtar från den tiden då de spelade ihop, och på scenen bakom dem hade de en stor lysande version av kvinnan med utsträckta händer som de hade på den gamla goda tiden. (omslaget till God’s Own Medicine)

Här följer Missions låtlista.

1. Damnbusters into Beyond The Pale
2. Hands Across The Ocean
3. Serpent’s Kiss (2)
4. Naked and Savage
5. Garden Of Delight
6. Severina
7. Butterfly On A Wheel  (2)
8. Stay With Me
9. Wake
10. Wasteland
11. The Crystal Ocean
12. Deliverance
13. Like a Child Again
14. Like A Hurricane
15. Tower Of Strength
16. Blood Brother
17. 1969

Konserten var väl okej, men jag förstår inte varför de envisas med att spela den där urusla versionen av Like A Hurricane. Jag tänker inte ens länka den.

tog fjortisbilder på tanten 

Jag hade tänkt att berömma kollektivtrafiken i London, för att den är så smidig och att det rullar in bussar hela tiden. Men efter att ha stått nästan 45 minuter och väntat på bussar som skulle gå var 8:e minut så gör jag inte det, men efter att ha funderat på taxi och några andra alternativ så kom ändå bussen till slut.

När jag stod vid hållplatsen och väntade på bussen så stod även en något äldre, överviktig afrikansk tant bredvid mig. En överförfriskad yngre kille ställer sig helt plötsligt bredvid henne och tar fram sin mobiltelefon och tar ett foto på sig själv med henne bredvid. (sådana kort som fjortisar brukar ta, med närbild på ansiktena). Kvinnan hann knappt reagera:
- Did you just take a picture of me? How rude!
Killen tittar tillbaks och viftar med telefonen samtidigt som han försvinner bortåt med sina kompisar. Samtidigt blir jag erbjuden både det ena och andra från en förbipasserande skummis.
- You want smoke?

Natten är livlig. Folk går omkring halvfulla och det ligger spyor lite varstans men det är bra stämning och folk är öppet glada. Jag förvånas av hur två engelska kvinnor som står framför mig och diskuterar vid hållplatsen får besök av en drängfull afrikan och hur artigt de mottar och skojar med honom innan han senare stapplar sig därifrån. Från bussen ser jag ambulans och polis blinkandes vid ett övergångsställe. Vårdpersonalen har lagt en person på en bår och ska precis bära in honom i ambulansen. Jag har missat sista tåget och C3 bussen har slutat gå (fastän jag hade läst någonstans att den körde dygnet runt) så tar en taxi tillbaks till hotellet.

Pariserhjulet utanför fönstret

Nästa morgon åker vi med tåget från Victoria till Brighton. En resa som bara kostar £15 för oss tillsammans. Vi tar in på new madeira hotel som har ett ypperligt läge precis vid stranden med panorama-utsikt över atlanten och den kända piren. Utanför fönstret står ett stort pariserhjul som snurrar runt turisterna. Hotellet håller ungefär den standard vi hade förväntat oss i London. Gammaldags byggnad med smala gångar, trappor, liten hiss, hiss som inte gick att anropa när den var upptagen, snett golv som knarrar, dålig isolering, dålig luftkonditionering, bilar ute på gatan till 3 på natten, toalett som inte spolar riktigt, inga europeiska kontakter och så vidare, men det var fräscht, servicen helt okej samt att de hade en ordentlig frukost och ett fantastiskt läge, vilket lätt övervann bristerna.

Vi spenderar första kvällen på piren. Den sticker ut från stranden och är i princip en stor nöjespark där den mittersta delen är ett stort spelhus med olika arkadspel och pengaspel och längst ut på piren är själva åkattraktionerna. Man har försökt ha en attraktion av varje kategori känns det som. Det finns ett spökhus, vattenbana liknande flume-ride, och även en berg-och-dal bana. Som extrem attraktion har de som en dubbelsidig slunga där folk sitter ute på kanterna och körs runt med ordentligt tempo. (scream extreme)

Det är take-away som gäller

Vi förvånas lite över konkurrensen på restaurangerna här. De erbjuder utkörning allihop och det finns massor med rabatter beroende på hur man beställer. När vi besöker den lokala kina-restaurangen Shanghai Garden så är det helt tomt därinne. Vi sätter oss vid ett runt bord i den lite kyliga lokalen. Servitrisen tar vår beställning och ställer fram plastservis. Bakom oss i hörnet står ett flak med läskedrycker på golvet. Det finns ingen öl. Servitrisen häller upp ett glas coca-cola från flaskan som hon tar fram från kylskåpet. Inne i köket ryker det ordentligt och några kockar far fram och tillbaks. Det ringer folk hela tiden som beställer mat och en kille på moped springer in och hämtar påsar. En annan man kommer in och beställer mat för avhämtning. Det är rätt uppenbart hur de flesta brukar handla här och jag förstår det. Maten är jättegod, men servicen och restaurangkänslan är helt i botten.

Än en dag har vi strålande väder. Hotellet bjuder på fin-fin frukost. Det känns så skönt att vakna med en sån underbar vy över stranden.

Idag ska vi besöka den mycket vackra Royal Pavilion som byggdes för kung George IV i början på 1800-talet. Det är byggt i orientalisk stil och man ser tydligt de indiska influenserna på utsidan. På insidan är det dock kinesiska influenser som dominerar. T.ex åt man under stora eldsprutande drakar i den magnifika matsalen. George IV byggde palatset för att imponera och det blev vi verkligen, något som drottning Victoria tydligen inte blev eftersom hon sålde alltihop till Brighton stad.

Royal pavilion länkar: hemsida | wikipedia

Tar man en 15 minuters promenad längs stranden så kommer man till Brighton Marina med alla båtar, restauranger och shopping område. Vi besökte chilli-shop som hade chips, drickor, choklad och mer än 500 produkter som innehöll chilli. Hade vi kommit en månad tidigare hade det funnits ett tåg som kör mellan marinan och piren längs stranden.

Vi frågade receptionisten på hotellet om en bra indisk restaurang i närheten. Han sökte upp indiska restauranger på internet och föreslog sedan Bombay indian & thai cuisine på preston street efter ha läst lite recensioner. Den är bäst, sa han och ligger bara 5 minuter från hotellet. Det tog nästan 25 minuter att vandra dit. Väl framme så visade det sig att restaurangen var fullsatt. Men det fanns massor med andra restauranger på samma gata, så vi gick in på Akash Tandoori istället. Som det smakade! Vilken indisk restaurang man än besöker i England springer varv runt det som serveras i Göteborg. Sjukt.

Vi åker första klass från brighton till london. Tåget är ett pendeltåg, men de har en första klass avdelning längst bak. Egentligen inget speciellt. Något finare säten i princip och lite slipsfolk. Och vi då förstås, en indisk familj med bebis & barnvagn. Resten av tåget fylls på med folk som står och knör hela resan. En tjej väljer att öppna dörren och ställa sig hos oss istället för att knö med de andra. Det är helt tyst i vår avdelning och jag vet att snart kommer naveen bli otålig och börja skrika.

Det är underligt att  man måste tala om saker för folk som de egentligen har betalt för att veta. När vi anländer till London Bridge, så ska vi åka med tunnelbana till London Euston (tågstationen). Detta ingår i den biljett vi har köpt. Jag har varit mycket noga med att skriva ut detta från deras hemsida för att jag visste att de skulle motsäga sig detta. Vilket de gjorde. Speciellt jobbigt är det när tåget man anlänt med är försenat och man ska hinna med ett anslutande tåg utan att veta om man kommer hinna. Men rak i ryggen och övertyga att det är självklart + en referens till  deras hemsida gör att de ändå släpper in en utan göra någon längre sak av det. Skönt. Så var det inte förra gången.

Framme vid London Euston står vårt virgin tåg till Manchester. På den här sträckan har vi riktigt fina första klass biljetter. Nu glider vi på moln. Vagnen är nästan tom förutom en slipsnisse några rader bakom oss och en afrikansk tjej längst bak. Vi serveras mackor och drickor, nästan som de bara öser på oss mat. Det tar 2 timmar till manchester, en sträcka på 30 mil. Tåget viner fint och vi förundras av de vackra engelska landskapen. Mycket får, vattendrag och gröna kullar. Första klass servisen verkar ha försvunnit efter halva resan. Vi ser inte längre av dem, men slipsnissen vet var man kan hämta juice och andra saker själv. Toaletten är den andra saken jag måste nämna. Trots att jag själv inte upplevde den så har jag förstått att underhållet på den var under all kritik.

Liverpool gör mig glad

Vet inte om det är att vårt fräscha hotell som ser ut som ett fängelse, den moderna stadskärnan, shoppingområdet, de historiska byggnaderna, närheten till havet, albert dock, radiotornet mitt i stan, apple store, beatles story & the cavern club, fotboll, tesco, fish & chips, china town eller de låga priserna på restaurang & mat. Det är nog något av alltihop. Liverpools stadskärna är ren och fräsch och på promenadavstånd till det mesta.

Det enda som kanske saknas är lite fler indiska restauranger. Fast det spelar egentligen ingen roll, för bara några mil därifrån, vid närmaste storstad, dvs manchester, ligger det ökända curry mile. En hel stadsdel med orientaliskt utbud.

I Liverpool åt vi på en mindre indier: A Passage to India. På Curry Mile valde vi att gå in på Lal Qila och även om mottagandet där var lite kass samt att bordet inte var helt rengjort så lyckades de ändå skapa en wow-känsla i mig. Det är rätt strongt gjort med tanke på att vi ätit ganska mycket indiskt de senaste dagarna och kraven bara ökat.

EasyJet hem från manchester till göteborg. Som vanligt var det så mycket moln över göteborg att man knappt kunde se något förräns planet satt hjulen i marken…

På dagarna drack vi mojitos och milshakes vid hotell-poolen eller badade vid den fantastiska alcudia stranden.

En dag åkte vi  med lokalbussar till Porto Cristo och besökte drakgrottan. En 25 meter djup droppstensgrotta som är 2400 meter lång. Inne i grottan finns den underjordiska sjön Lake Martel där det hålls klassiska konserter för besökarna.

På kvällarna smakade vi av vad gatorna närmast hotellet hade att erbjuda. Det är svårt att hitta maträtter för under €15 per portion om man inte ska ha pizza, paella, indiskt eller kinabuffée. Höjdpunkten var dock t-bone steaken. Den var jättegod. Fantastiskt kött.

Även paellan var jättegod, trots att den serverades i en indisk ägd (egentligen bangladeshiskt ägd) restaurang som hette Dallas med stora amerikanska flaggor och en bild på frihetsgudinnan.

Riktigt bottennapp var den specialla grillade kycklingen som tanten utanför restaurangen talade länge och så väl om.

Midsommarafton med sill & potatis på sina ställen och svenska flaggor vajade överallt. Även menyer, skyltar och regler fanns på svenska. Shaoli hjälpte restaurang Dallas med några av översättningarna i menyn till svenska.

Resan var en sista minuten med spies från köpenhamn. Den kostade bara 1395 dkk per vuxen inklusive.  3* boende på specificerat hotell. Inte dumt alls!

Vi checkade in i en av Norrqvarns roliga trollstubbar vid Göta Kanal vid Lyrestad (norr om Mariestad). Här var precis så lugnt och fridfullt som vi önskat oss och det var bara att slappna av och njuta.

På kvällen stod ett bord reserverat på restaurang Kingfisher Indian Cuisine & Bar i Mariestad. En högklassig och smakfull upplevelse med bra priser, en spännande meny, ett öga för presentation och god service i fräscha lokaler. Helt enkelt ett måste, om man passerar Mariestad.

Jag beställde en vegetarisk Paneer Jalfrezi som även om den var mycket god, kändes något fet, och en mättnadskänsla införde sig redan efter halva måltiden. Jag hade gärna haft det goda ölet kingfisher (körde bil) samt efterrätten (kulfi) som inte fanns.

När vi kom tillbaks hade personalen förberett badtunnan och eldat upp den till 42°C. Det var ruskigt skönt att klä av sig i det mörka kyliga och ödsliga nattlandskapet mitt framför det isbelagda göta kanal och hoppa i det rykande varma vattnet. Den vedeldade tunnan luktade så gott och någon form av eufori begav sig ända tills vi somnade gott i de mjuka sängarna i trollstubben.

Sista minuten till Skiathos.

Det är airtours som har chartrat ett ett sas plan (sas-charter) från Arlanda till Skiathos. Medan vi väntar i gaten blir vi intervjuade av en ung kille. Han gör en studie åt Arlanda flygplats om passagerarnas flygvanor. Det verkar lite underligt för han ställer inte helt ”regelrätta” frågor.

Vi har blivit placerade konstigt i flygplanet, en dam har hamnat mitt emellan oss, trots att vi är tre och det är tre säten i bredd. SAS for nog tänka om i sitt boarding system. Damen som fått platsen säger att hon åker sista minuten och att hon också hamnat ifrån sin make som sitter någon annanstans i planet. Hon tar tag i saken och frågar flygvärdinnan om vi kan stuva om lite – och det var inga som helst problem.

Flygplan lyfter med halv tank

Vi landar på Skiathos flygplats, som är känd för sin ytterst korta landingsbana med havet direkt både innan och efter banan. Den är så kort så att flygplanen inte kan lyfta med full tank härifrån. Överallt hänger bilder på flygplan som sveper över beachen på väg att landa. Dessa bilder kan man köpa som vykort.

Sommar värme

Det är riktigt varmt. Till skillnad från det halvljumma vädret på Teneriffa. En taxi tar upp oss och två passagerare till och kör längs den södra kusten mot Achladies beach. På vägen passerar vi villa efter villa märkta med de vanligaste charter bolagens skyltar. Vi stannar högst uppe på en kulle, vid villa apollon.

Dag 1: Achladies Beach – Vår ”hemma” beach

Vattnet känns varmt och det är bara att hoppa i och njuta. Fast ju längre tiden går och senare mot eftermiddagen märker vi att vattnet blir smutsigare och smutsigare och att en massa skräp börjar sköljas in med vågorna.

På kvällen tar vi en båt som går direkt från vår strand direkt till Skiathos Town. Skiathos Town känns mycket turistig. Vi går en bit in i stan ifrån de allra mest spektakulära restaurangerna vid hamnen och får ett bord på en restaurang som är placerad under ett stort träd med vindruvor som hänger ner. Jag provar en specialité Lamb Kleftiko, och till det en kyld Mythos öl avslutar vår första grekiska kväll perfekt.

Dag 2: Koukounaries Beach / Banana Beach

Trots avrådan från Dounia så tar vi en taxi till koukounaries beach som är ansedd av apollo som ”en av europas främsta stränder”.

Det är en fantastisk strand. En ljuvlig strand kantad av pinjeträd. Men lika fin, är den välbesökt. Den är så full av folk att det verkar omöjligt att hitta en plats. Möjligtvis kan man få en plats om man vill trängas på 6:e parasoll-raden 1km in.

Men vi vill sitta i fred och sätter oss i sanden ungefär mitt på stranden mellan två parasoll-block. Då sitter vi under riktiga träd och det fungerade väldigt bra. Stranden i sig kan man inte säga så mycket om. Den är perfekt. Vattnet kristallklart och sanden både i stranden och i vattnet långgrunt, ren och fin. Vi badar och njuter.

Vi passar även på att besöka banana beach som ligger i närheten. Den ska vara lugnare, men men det visar sig vara ett stort ungdomligt beach party här idag. Folk verkligen klänger på varandra och ett högljutt dunka dunka pågår samtidigt som folk dansar och dricker. Det är ganska äckligt. Det luktar illa, toaletterna luktar illa, folk går och kräks, kissar & hånglar överallt. På klipporna längst bort tjuvtittar folk in på andra sidan där nakenbadet ligger.

Vi tar den knökfulla bussen hemåt. För att alla ska få plats vill chauffören att jag hoppar upp och sätter mig på instrumentbrädet tittandes inåt i bussen. Tja det går väl men ganska otrevligt.

Dag 3: Kanapitsa Beach

Idag äter vi frukost på balkongen med den fantastiska utsikten. Vi besöker Kanapitsa Beach, som ligger en liten bit bort från den stora vägen. Detvar skönt, lugnt och fridfullt här. Egentligen hamnade vi här av misstag när vi skulle en annan beach men det ångrar vi inte.

Vi ser framemot kvällen då captain har lovat oss sin specialité, grillade sardiner. Dounia serverar en jättegod caesar sallad som förrätt. Det är många sardiner. Väldigt många och väldigt goda.

Dag 4: Achladies Beach

Dag 5: Achladies Beach

På kvällen äter vi på Windmill restaurant som ligger högt belägen i Skiathos Town. De har ett fantastiskt läge i och med att det ligger så högt, men det känns inte lika spektakulärt då vi redan är så bortskämda med vyn i vårt boende. Det är en dyr restaurang men det känns gott med en paus från det grekiska. Kräftan de serverade som förrätt kommer jag aldrig glömma.

Dag 6: Achladies Beach

Taxi är ett smidigt sätt att röra sig med här om man är några stycken. De kör med fasta priser mellan stränderna vilket de följer ganska bra även om de lägger på en euro hit eller dit ibland. De kan också ta upp fler folk på vägen.

Det svåra kan vara att få tag på en taxi under rusningstid efterssom på morgonen vill alla åka från stan till koukounaries och tvärtom på eftermiddagen. Taxi chaufförerna vill gärna köra hela sträckan under rusningstid och åker hellre hela vägen till koukounaries för att plocka upp passagerare hellre än att köra småsträckor.

En av taxi chaufförerna vi åker med berättar energiskt hur han tycker politikerna i grekland bara tänker på sig själva utan att tänka på folket, angående den ekonomiska krisen där just nu..

Dag 7: Achladies Beach

Sista natten bjöds vi på den i mitt tycke bästa kvällen när vi provade en restaurang uppe vid kyrkan inne i skiathos town. Jag provade dagens grillade fisk hos dem som var seabris.

Varför den var så bra? Jo det var en sådan trevlig stämning med både live musik och god öl. Även om det var lite töntigt när en av ägarens (?) skolbarn fick sjunga en sång och alla mjuknade ihop som smör.

Servicen på de typiska restaurangerna år långsam. De är snabba på att hiva in en men man får vänta och vänta.. och detta även för att betala.

Dag 8: Hemgång

En sak tycker jag verkar lite underligt. När vi, något tidigt, kom till flygplatsen, gick in, och lokaliserade vart man ska gå för checkin och säkerhetskontroll så märker vi hur ett par poliser spanar på oss. När vi satt oss ner i väntsalen så kommer de fram till oss och ber om att få se våra pass. Jag sträcker fram dem. De pratar lite med varandra och säger sen ‘aha, swedish..’ och lämnar tillbaks dem. De kollar inga andras pass på detta sätt. När vi senare ska checka in vid incheckningsdisken så tittar expediten noga på våra pass och det ser ut som att det är något problem. Jag säger till folk som står bakom i vår kö, att det här nog kommer ta sin tid och att det är bättre de väljer en annan. Jag frågar henne om det är några problem, men hon bara skakar huvudet och säger att det inte är några problem. Sedan helt plötsligt ber hon oss vänta en stund och går iväg med passen. Vi vet ingenting, vad som är problem eller vart hon tog vägen. Fem minuter senare kommer hon tillbaks och säger att allt är ok och checkar in oss.

Glada miner

När vi står i köerna för att gå in i flygplanet och lämna tenerifa (TFS) så ser vi de nyanlända som går av planet med sina glada miner. Det är samma miner som vi själva hade när vi anlände och då också gick samma väg och tittade upp på de som inte hade lika glada miner. Dvs, oss just nu.

Vi lyfter mer än en timme försenade efterssom det är något tillfälligt flygförbud över spanien. Det är tydligen massor med charterflyg på väg ner över europa just nu på väg mot medelshavsländerna.

Förtur för ”chippade” pass

Äntligen framme i stansted, som är en flygplats som det tar en stund innan man kommit ur. Får nästan räkna med 1 timme efter gångsträckan + säkerhetskontrollen. Det är framförallt köerna vid säkerhetskontrollen som tar tid – men om man har ett ”chippat” pass så finns det en separat självscanning utgång för detta. 2 av våra (3) pass var chippade, men inte mitt,  så vi fick köa i de manuella säkerhetsutgångarna.

Engelsk gästvänlighet

Utanför flygplatsen står bussarna på rad. Vi är ganska försenade och den bokade bussen har redan åkt. Tur att bussbolaget national express har kontor precis vid stationen. Jag förklarar att flygplanet var försenat. Med ett leende sätter de en ny tid på bokningen,  skriver under med sitt namn och önskar oss en trevlig vistelse i london. Jättebra service, att hjälpa oss så självklart ger oss en glädjande start på vår vistelse. Detta till skillnad från förra gången, när jag landade, också någon timme försenad, på heathrow där en indier bara blängde på mig och bara sa ”köp en ny biljett!”. När man inte vet så mycket och har bråttom – så gör man det.

Från bussbolagets hemsida:

We recommend booking a coach which departs at least 1 hour 30 minutes after you are due to land. If your flight is delayed, we will try to accommodate you on a later departure, subject to an amendment charge and seat availability.

If your plane arrives on time or early, and you are in time to catch an earlier coach, we will be happy for you to travel on an earlier departure, again this is subject to an amendment charge and seat availability.

Vid buss-stationen har den tidigare bussen ännu inte gått iväg, men den trevlige buss chauffören bär in våra väskor i bagaget och välkomnar oss ändå.

Bussen är stor, tyst, ren och välskött. Det är inte ens halvfull och man känner hur den fjädrar mjukt på vägens ojämnheter.  Resan till stan tar en bit över en timme. Man ser hur några ”smarta” bussåkare hoppar av vid Golders Green som är en tunnelbane station i  utkanten av tunnelbane nätverket. På så vis får de ner den dyra flygbuss kostnaden och kommer snabbare in till london efterssom bussen måste trängas i trafiken.

Vi hoppar av vid baker street som inte ligger så långt från paddington station. Vi har ett hotell bokat som ligger ett stenkast därifrån.

Tunnelbana för oinvigd turist

Jag rekommendar faktiskt att man läser på lite om de olika möjligheter som finns när det gäller betalning i tunnelbanan i london.

Vi bara gick ner till baker street stationen och bad om biljetter till paddington station. Ett gångavstånd på ca 1,6km / 20 minuter eller två tunnelbane hållplatser. Pris £4.00 per person. = £12 = 140kr. En taxi för oss alla hade kostat £4.00. Då hade vi sluppit vela i tunnelbanan, ner och upp med väskor och fått direkt skjuts direkt till hotell entrén.

Travelcard eller Oystercard?

Ett val att göra som turist är att välja hur man ska betala för sig  i tunnelbanan.

Ett travelcard tillåter dig åka obegränsat inom den zon man vill. London stad är zon 1 och man kan åka ända ut till heathrow (zon 6) med tunnelbanan. Kortet är enkelt och kostar £5.60 per dag. (off-peak, gäller endast efter kl 9:30 på vardagar + lör + söndagar). Man kan köpa 7-dagars travelcard för £25.80.

Ett oystercard däremot är mer som våra västtrafikkort. Dvs, man fyller på med pengar och åker sedan kraftigt rabatterat. Tydligen åker de flesta i London på det här viset. För icke-londonbor får man först betala en administrativ avgift á £10 för kortet. Du ska ha ett kort per person. Men sedan åker du för bara £1.80 per resa och max £5.60 per dag. (off-peak). Åker du däremot under den dyrare tiden (mån-fre 06:30-09:30 eller 16:00-19:00) blir det max £7.20 istället. Detta är alltså max-taxor. Åker man mindre så blir kostnaden avsevärt lägre.

Vi gjorde ändå valet att köpa travelcards, vilket jag tror de flesta turister gör. Det var enklast så. Tre stycken per dag – fyra dagar. Betala massor, tänk inget mer. En av dagarna köpte vi ett kort för zon 1-4. Kortet gäller även på bussar och tåg. Att tänka på är att taxi kan vara ett alternativ, beroende på hur många man är och vart man bor och ska.

Med facit i hand så tror jag att ett 3 dagars travel card (som ej längre kommer finnas efter 2011) eller oysterkort hade vart klart bäst. En fördel med travel card är, att om man köper det på  de national rails tågstationer, får man tillgång till riktigt bra 2-för-1 erbjudanden på många london attraktioner. Det är perfekt för turister. Ett annat är groupsave, vilket ger möjlighet för 4 att åka till priset för 2. Läs mer om dessa erbjudanden här.

Paddington – god mat och perfekt läge

Nära hotellet ligger ett par indiska restauranger varvid vi nu redan provsmakat 2 av dem. En av den ger ut tonvis med reklam i turistkartor, flygblad och guider och heter golden shalimar. Den andra kommer jag inte ihåg vad den hette, men den låg på norfolk place och var klart godare. I alla fall min biryani.

Den indiska maten här, även de i dessa turistområden, har en klart högre klass på maten än de i Göteborg.  Eller så beror det bara på att var helt underbart att äta god indisk mat efter de galna mat bufféerna på teneriffa

En kväll väljer vi en kinesisk/koreansk restaurang som lockar med hälsosam mat. Var sin soppa plus huvudrätt. Ganska gott, säkert nyttigt och relativt billigt. Men alltså.. vilket botten-napp att till detta bli serverad det fantastiskt smaklösa koreanska ölet hite.

Sista dagen bestämmer vi oss för lite snabb-mat. Shaoli tar en boneless banquet från KFC medans jag provar en chicken piri-pri (lime/herbs) från Roosters PiriPiri.

”We believe in changing fast food for good. Health is a big factor; our busier lifestyles mean we make less choices about what we eat, snack on and drink. Our belief is that no matter how busy our lives get, the food we eat must contain the necessary proteins and nutrients to give us energy throughout the day. We call it nutritious fast food.” – Roosters Piripiri

Paddington ligger bra till. Man tar sig lätt till Heathrow och det är nära till busshållplatsen för att ta sig till stansted. Det är perfekt med både tåg och tunnelbanestation alldeles i närheten och det är nästan gångavstånd till den stora shoppingen på Oxford street.

Turist i London

Tunnelbanan är bra men verkar instabil med tåg som plötsligt måste tas ur för reparation och underliga stopp i tunnlarna. Kanske är det för att det är semester med ombyggnationer och ett myller av turister. En tunnelbanelinje var helt avstängd, och en annan avkortad.

Med våra travelcards når vi allt vi behöver och har tänkt oss. De största sevärdheterna, de kända torgen, shoppingen, men även några andra ställen som brick lane och southall.

Dag1: London eye, Westminster Abbey, Big Ben, Houses of parliament, Victoria Station, Buckingham Palace, Trafalgar Square, Piccadilly Circus, The Sting, Oxford Street, Hamleys Toy Store, Apple Store m.fl.

Mest imponerade Hamleys Toy Store, som vi bara råkade gå in i. Det var jättekul att se personalen demostrera leksaker och att själv få känna på leksaker på ett sådant vis. Hade jag vart barn hade jag blivit galen här inne och det blev jag nästan ändå. Vi köpte ett par tröjor i The Sting, funderade på om Ripley’s – Believe It or Not! skulle vara värt att gå på och kände lite på iPhone 4 och iPad i Apple store. Man inser att man inte är i göteborg längre, även om det är en konstig jämförelse.

Dag2: Privat ärende i Kensington, Tower of London, Brick lane, Oxford street.

Dag3: Harrods, Southall

Det första vi märker på Harrods är alla araber. De är många men det som häpnar är att de faktiskt inte bara tittar på saker utan faktiskt plockar fram kreditkorten och handlar. Det är kul att se schackpjäser för 5 siffriga belopp (i pund) eller armani kostymer designade för 5 åringar eller varför inte förra generationsens mobiltelefoner – diamantsmyckade förståss. Vi köper en ny alldeles nysläppt parfym av Jennifer Aniston som tydligen hade besökt varuhuset och lanserat parfymen för bara för några dagar sedan. Sedan beger vi oss ner i food courten som imponerar med sitt utbud av restauranger och grönsaker.

Brick Lane

Det är med stor förväntan som vi faktiskt närmar oss Brick Lane. Vi har tänkt att handla sötsaker och bara känna på stämningen. Brick Lane är en lång gata med butiker och restauranger som drivs med inriktning på den bangladeshiska befolkningen i området. Vi går fram och tillbaks längs gatan och imponeras av både utbudet och av att det finns ett community i denna storlek här. Vi avslutar med att sätta oss i ett café och äta sötsaker. Mohua frågar om de kan skicka sötsakser till Göteborg.

Hotellstandard

Alltså London boende är dyrt. För att få hotellrum till någorlunda priser måste man sänka sina krav på  ordentligt och helst välja ett boende en bit utanför staden. Vårt paddington rum låg väldigt bra till och kostade som ett finhotell hemma trots att det var slitet och hade smala knarriga trappor upp till rummet. Fräschheten på toalett och sängen är dock det viktigaste. Vi hade: TjockTV,  heltäckningsmatta, surrande fläkt, gammaldags lås, liten kabin toalett med dusch men vi var ändå jättenöjda med rummet, som var fräscht och låg perfekt.

Southall – en indisk stad

Vi hade väl egentligen inga större förväntningar på southall efter att ha besökt brick lane. -Typ som brick lane fast större.  men vi kunde aldrig tro att det skulle vara som att hamna mitt inne i en indisk stad!  Det är vad det är.  Vi kom en ganska korkad väg – med tunnelbanan till Osterley och gick sedan förbi villa och boendekvarter när vi märkte att alla som rör sig i området är av indiskt ursprung. Vi tog bussen vidare mot till southall när en engelsk bussförare ville dubbelkolla våra biljetter. Våra travelcards var förståss giltliga. Efter 15 minuter var vi framme och vi var i något som såg ut som en stadsdel. Vi gick lite fram och tillbaks innan vi upptäckte den stora gatan där vi insåg att det här verkligen inte bara var en stadsdel. Mohua köpte sig en matlåda i typisk indisk stil som hon kan ha på jobbet. Vi åt streetfood som phuchka (panipuri) och bhelpuri. Vi åt varsin kulfi på pinne. Mer hann vi inte innan vi satte oss på heathrow connect som tog oss på 15 minuter direkt hem till paddington. Läs mer om southall här.

Övervakat samhälle

En sak som skiljer sig från den göteborgska vardagen är att man överallt ser skyltar om övervakning av CCTV. Butiker, banker, restauranger, shoppingcenter, tunnelbanor, villor.