Idag lanserar Shaoli sin fina blogg på www.shaoli.se.
Väl värt ett besök!!

Det pågår 11st bröllop i domkyrkan och den nya kungsgatan ska invigas. Det firas med en 600 meter lång tårta från toppen av kungsgatan hela vägen ner och massor med erbjudanden i butikerna.

Läs mer här:
Nya kungsgatan invigs

Evenemanget är förstås slutsålt, ack och ve, men efter lite googlande köper jag en svindyr andrahands biljett på Seatwave för 5 gånger inköpspriset. Hela resan bokad, planerad och klar!

Flygbussen går från nisse-terminalen. Tur & retur biljetter finns bara för vuxna. Barnen kan bara köpa enkel-biljetter. Verkar konstigt. Vi flyger EasyJet från Landvetter till London Gatwick. Besättningen är på gott humör och skojar. Jag njuter av ett starkt italienskt kaffe från starbucks medan kapten berättar att vi flyger över Danmark och Tyskland. Han säger att det är soligt i London idag, för en gångs skull.

Imperial Wharf verkar vara någon slags överklassområde i närhet till Thamesen. Det är lugnt & stilla. Byggnaderna är moderna och höga. Inte alls som det London vi har sett tidigare. Det påminner om södra älvstranden i Göteborg. Det finns jättefina anläggda parker mellan bostäderna och floden. Men några hundra meter inåt land går en tydlig gräns mellan det nybyggda och det gamla där en sopstation och de typiska engelska stenhusen står gata efter gata. Vi tar in på hotell Jurys Inn.

vill bara skrika hur dum jag är

Efter att ha planerat hela veckan, bokat flyg och konsertbiljetter och sedan tagit sig hit, ja då var det inte speciellt kul att upptäcka att man glömt konsertbiljetten hemma på skrivbordet. Jag vill bara skrika hur dum jag är, men håller mig helt tyst i trängseln på overground tåget.

Vad kan man göra då…

• Kan man skriva ut biljetten på något sätt?
  nej, det är en riktig biljett, med ett silver emblem på, dvs ingen e-biljett. jag har heller inte scannat den.
  .
• Kommer vakterna släppa in mig om jag säger att jag glömt biljetten?
  inte en chans
  .
• Om jag legitimerar mig och bevisar att jag åkt ända från sverige och omöjligen kan åka hem och hämta den?
  knappast, det står ju inte ens mitt namn på inköpet av biljetten iom att den är köpt secondhand.

Två timmar innan konserten börjar åker jag bort till Brixton med London Overground och buss 35 från clapham junction. Det tar nästan 45 minuter. Framför mig står en afrikansk tjej och pratar svenska obekymrat i mobiltelefonen. Jag skulle nästan vilja säga till henne att jag förstår vad hon säger, men säger inget. Istället funderar jag på hur dum jag kommer se ut när jag frågar folk om de eventuellt har någon extra biljett över.

svartrock – till vilket pris?

Ju mer jag närmar mig konsertlokalen överflöds området med svartklädda människor. Den ene mer uppklädd än den andra. Både killar och tjejer. Rena maskeraden. Folk har verkligen tagit god tid på sig att klä upp sig inför detta. På andra sidan gatan står en stor engelsman med cigarett i ena handen och en kartongbit i andra som han håller upp. Han säljer och köper biljetter. Jag blir så lycklig att det finns biljetter till salu. Han vill ha 3* biljettpriset.
- Very expensive, säger jag medans jag tar ut pengar i bankomaten.
- It’s sold out, svarar han.
Jag tittar på biljetten och ställer mig sedan längst bak i kön som nu ringlat sig ett varv runt hela byggnaden och bara hoppas att biljetten är äkta!!!

Jag blev lurad. Biljetten som skulle vara en ståplats biljett visade sig vara en circle biljett. (dock samma pris) Dvs. en sittplats biljett på övre läktaren. Men trots det är jag överlycklig. Jag kom in och kommer att få uppleva konserten. Men hur mycket har jag egentligen betalt för den här biljetten??

Hon bad varenda person om ursäkt

När FOTN hade spelat klart gick jag ner i foajen och köpte en konsert-tröja och ringde några samtal. The Misison började spela så jag skyndade mig tillbaks in i mörkret och råkade klampa någon på tårna när jag bufflade mig tillbaks till min sittplats. Jag bad om ursäkt. Tänkte inte så mycket mer på det förrän en stund senare när en engelsk kvinna skulle tillbaks till sin plats. Hon bad varenda person om ursäkt på ett så snyggt naturligt sätt. Engelsmän är så ruskigt artiga. Jag förvånas varje gång de råkar nudda en på gatan och ber om ursäkt med så välartade fraser så man blir helt rörd.

Konserten med FOTN var jättebra, men de nådde inte de totala höjderna eftersom

1. ljudet var så högt att det var svårt att urskilja vad som egentligen hände
2. publiken var inte 100% hängivna då många kanske inte kände till dem.

Men för en som har musiken inpräntad i huvudet så spelade det inte någon större roll. Att ha fått se dem live känns som jag fått avsluta det kapitlet. Underbart.

Låtar som de spelade:

1. Shroud
2. Straight to the Light
3. Preacher Man
4. From the Fire
5. Watchman
6. Moonchild
7. Penetration
8. Zoon
9. Psychonaut
10. Last Exit for the Lost, Last Exit for the Lost (2)

En som var på glatt humör var Wayne Hussey i The Mission. Han lyfte vinflaskan och skålade med publiken flera gånger. Inte så konstigt eftersom det var 25 års jubiléeum och han hade med sig orginal medlemmarna Simon Hinkler och Craig Adams. I och med det körde de nästan bara låtar från den tiden då de spelade ihop, och på scenen bakom dem hade de en stor lysande version av kvinnan med utsträckta händer som de hade på den gamla goda tiden. (omslaget till God’s Own Medicine)

Här följer Missions låtlista.

1. Damnbusters into Beyond The Pale
2. Hands Across The Ocean
3. Serpent’s Kiss (2)
4. Naked and Savage
5. Garden Of Delight
6. Severina
7. Butterfly On A Wheel  (2)
8. Stay With Me
9. Wake
10. Wasteland
11. The Crystal Ocean
12. Deliverance
13. Like a Child Again
14. Like A Hurricane
15. Tower Of Strength
16. Blood Brother
17. 1969

Konserten var väl okej, men jag förstår inte varför de envisas med att spela den där urusla versionen av Like A Hurricane. Jag tänker inte ens länka den.

tog fjortisbilder på tanten 

Jag hade tänkt att berömma kollektivtrafiken i London, för att den är så smidig och att det rullar in bussar hela tiden. Men efter att ha stått nästan 45 minuter och väntat på bussar som skulle gå var 8:e minut så gör jag inte det, men efter att ha funderat på taxi och några andra alternativ så kom ändå bussen till slut.

När jag stod vid hållplatsen och väntade på bussen så stod även en något äldre, överviktig afrikansk tant bredvid mig. En överförfriskad yngre kille ställer sig helt plötsligt bredvid henne och tar fram sin mobiltelefon och tar ett foto på sig själv med henne bredvid. (sådana kort som fjortisar brukar ta, med närbild på ansiktena). Kvinnan hann knappt reagera:
- Did you just take a picture of me? How rude!
Killen tittar tillbaks och viftar med telefonen samtidigt som han försvinner bortåt med sina kompisar. Samtidigt blir jag erbjuden både det ena och andra från en förbipasserande skummis.
- You want smoke?

Natten är livlig. Folk går omkring halvfulla och det ligger spyor lite varstans men det är bra stämning och folk är öppet glada. Jag förvånas av hur två engelska kvinnor som står framför mig och diskuterar vid hållplatsen får besök av en drängfull afrikan och hur artigt de mottar och skojar med honom innan han senare stapplar sig därifrån. Från bussen ser jag ambulans och polis blinkandes vid ett övergångsställe. Vårdpersonalen har lagt en person på en bår och ska precis bära in honom i ambulansen. Jag har missat sista tåget och C3 bussen har slutat gå (fastän jag hade läst någonstans att den körde dygnet runt) så tar en taxi tillbaks till hotellet.

Pariserhjulet utanför fönstret

Nästa morgon åker vi med tåget från Victoria till Brighton. En resa som bara kostar £15 för oss tillsammans. Vi tar in på new madeira hotel som har ett ypperligt läge precis vid stranden med panorama-utsikt över atlanten och den kända piren. Utanför fönstret står ett stort pariserhjul som snurrar runt turisterna. Hotellet håller ungefär den standard vi hade förväntat oss i London. Gammaldags byggnad med smala gångar, trappor, liten hiss, hiss som inte gick att anropa när den var upptagen, snett golv som knarrar, dålig isolering, dålig luftkonditionering, bilar ute på gatan till 3 på natten, toalett som inte spolar riktigt, inga europeiska kontakter och så vidare, men det var fräscht, servicen helt okej samt att de hade en ordentlig frukost och ett fantastiskt läge, vilket lätt övervann bristerna.

Vi spenderar första kvällen på piren. Den sticker ut från stranden och är i princip en stor nöjespark där den mittersta delen är ett stort spelhus med olika arkadspel och pengaspel och längst ut på piren är själva åkattraktionerna. Man har försökt ha en attraktion av varje kategori känns det som. Det finns ett spökhus, vattenbana liknande flume-ride, och även en berg-och-dal bana. Som extrem attraktion har de som en dubbelsidig slunga där folk sitter ute på kanterna och körs runt med ordentligt tempo. (scream extreme)

Det är take-away som gäller

Vi förvånas lite över konkurrensen på restaurangerna här. De erbjuder utkörning allihop och det finns massor med rabatter beroende på hur man beställer. När vi besöker den lokala kina-restaurangen Shanghai Garden så är det helt tomt därinne. Vi sätter oss vid ett runt bord i den lite kyliga lokalen. Servitrisen tar vår beställning och ställer fram plastservis. Bakom oss i hörnet står ett flak med läskedrycker på golvet. Det finns ingen öl. Servitrisen häller upp ett glas coca-cola från flaskan som hon tar fram från kylskåpet. Inne i köket ryker det ordentligt och några kockar far fram och tillbaks. Det ringer folk hela tiden som beställer mat och en kille på moped springer in och hämtar påsar. En annan man kommer in och beställer mat för avhämtning. Det är rätt uppenbart hur de flesta brukar handla här och jag förstår det. Maten är jättegod, men servicen och restaurangkänslan är helt i botten.

Än en dag har vi strålande väder. Hotellet bjuder på fin-fin frukost. Det känns så skönt att vakna med en sån underbar vy över stranden.

Idag ska vi besöka den mycket vackra Royal Pavilion som byggdes för kung George IV i början på 1800-talet. Det är byggt i orientalisk stil och man ser tydligt de indiska influenserna på utsidan. På insidan är det dock kinesiska influenser som dominerar. T.ex åt man under stora eldsprutande drakar i den magnifika matsalen. George IV byggde palatset för att imponera och det blev vi verkligen, något som drottning Victoria tydligen inte blev eftersom hon sålde alltihop till Brighton stad.

Royal pavilion länkar: hemsida | wikipedia

Tar man en 15 minuters promenad längs stranden så kommer man till Brighton Marina med alla båtar, restauranger och shopping område. Vi besökte chilli-shop som hade chips, drickor, choklad och mer än 500 produkter som innehöll chilli. Hade vi kommit en månad tidigare hade det funnits ett tåg som kör mellan marinan och piren längs stranden.

Vi frågade receptionisten på hotellet om en bra indisk restaurang i närheten. Han sökte upp indiska restauranger på internet och föreslog sedan Bombay indian & thai cuisine på preston street efter ha läst lite recensioner. Den är bäst, sa han och ligger bara 5 minuter från hotellet. Det tog nästan 25 minuter att vandra dit. Väl framme så visade det sig att restaurangen var fullsatt. Men det fanns massor med andra restauranger på samma gata, så vi gick in på Akash Tandoori istället. Som det smakade! Vilken indisk restaurang man än besöker i England springer varv runt det som serveras i Göteborg. Sjukt.

Vi åker första klass från brighton till london. Tåget är ett pendeltåg, men de har en första klass avdelning längst bak. Egentligen inget speciellt. Något finare säten i princip och lite slipsfolk. Och vi då förstås, en indisk familj med bebis & barnvagn. Resten av tåget fylls på med folk som står och knör hela resan. En tjej väljer att öppna dörren och ställa sig hos oss istället för att knö med de andra. Det är helt tyst i vår avdelning och jag vet att snart kommer naveen bli otålig och börja skrika.

Det är underligt att  man måste tala om saker för folk som de egentligen har betalt för att veta. När vi anländer till London Bridge, så ska vi åka med tunnelbana till London Euston (tågstationen). Detta ingår i den biljett vi har köpt. Jag har varit mycket noga med att skriva ut detta från deras hemsida för att jag visste att de skulle motsäga sig detta. Vilket de gjorde. Speciellt jobbigt är det när tåget man anlänt med är försenat och man ska hinna med ett anslutande tåg utan att veta om man kommer hinna. Men rak i ryggen och övertyga att det är självklart + en referens till  deras hemsida gör att de ändå släpper in en utan göra någon längre sak av det. Skönt. Så var det inte förra gången.

Framme vid London Euston står vårt virgin tåg till Manchester. På den här sträckan har vi riktigt fina första klass biljetter. Nu glider vi på moln. Vagnen är nästan tom förutom en slipsnisse några rader bakom oss och en afrikansk tjej längst bak. Vi serveras mackor och drickor, nästan som de bara öser på oss mat. Det tar 2 timmar till manchester, en sträcka på 30 mil. Tåget viner fint och vi förundras av de vackra engelska landskapen. Mycket får, vattendrag och gröna kullar. Första klass servisen verkar ha försvunnit efter halva resan. Vi ser inte längre av dem, men slipsnissen vet var man kan hämta juice och andra saker själv. Toaletten är den andra saken jag måste nämna. Trots att jag själv inte upplevde den så har jag förstått att underhållet på den var under all kritik.

Liverpool gör mig glad

Vet inte om det är att vårt fräscha hotell som ser ut som ett fängelse, den moderna stadskärnan, shoppingområdet, de historiska byggnaderna, närheten till havet, albert dock, radiotornet mitt i stan, apple store, beatles story & the cavern club, fotboll, tesco, fish & chips, china town eller de låga priserna på restaurang & mat. Det är nog något av alltihop. Liverpools stadskärna är ren och fräsch och på promenadavstånd till det mesta.

Det enda som kanske saknas är lite fler indiska restauranger. Fast det spelar egentligen ingen roll, för bara några mil därifrån, vid närmaste storstad, dvs manchester, ligger det ökända curry mile. En hel stadsdel med orientaliskt utbud.

I Liverpool åt vi på en mindre indier: A Passage to India. På Curry Mile valde vi att gå in på Lal Qila och även om mottagandet där var lite kass samt att bordet inte var helt rengjort så lyckades de ändå skapa en wow-känsla i mig. Det är rätt strongt gjort med tanke på att vi ätit ganska mycket indiskt de senaste dagarna och kraven bara ökat.

EasyJet hem från manchester till göteborg. Som vanligt var det så mycket moln över göteborg att man knappt kunde se något förräns planet satt hjulen i marken…

Ända sedan den gamla goda tiden har han imponerat på mig med sitt stora engagemang, vilja och drivkraft. Då spelade vi ihop i hans källare under namnet Noise in the basement som i ett senare skede blev Ketebarbo.

Nu spelar han i sin egen konstellation: The Happysad Orchestra. Bimman är en bra frontfigur och musiken mycket stämningsfull. Han har en bra kontakt med publiken och bandet. Han skojar samtidigt som han ger bandet uppmärksamhet. Detta utan att lämna ut sig själv för mycket. Men även om konserten var bra så saknade jag ändå honom som solo artist, då han imponerade mycket på mig.