Evenemanget är förstås slutsålt, ack och ve, men efter lite googlande köper jag en svindyr andrahands biljett på Seatwave för 5 gånger inköpspriset. Hela resan bokad, planerad och klar!

Flygbussen går från nisse-terminalen. Tur & retur biljetter finns bara för vuxna. Barnen kan bara köpa enkel-biljetter. Verkar konstigt. Vi flyger EasyJet från Landvetter till London Gatwick. Besättningen är på gott humör och skojar. Jag njuter av ett starkt italienskt kaffe från starbucks medan kapten berättar att vi flyger över Danmark och Tyskland. Han säger att det är soligt i London idag, för en gångs skull.

Imperial Wharf verkar vara någon slags överklassområde i närhet till Thamesen. Det är lugnt & stilla. Byggnaderna är moderna och höga. Inte alls som det London vi har sett tidigare. Det påminner om södra älvstranden i Göteborg. Det finns jättefina anläggda parker mellan bostäderna och floden. Men några hundra meter inåt land går en tydlig gräns mellan det nybyggda och det gamla där en sopstation och de typiska engelska stenhusen står gata efter gata. Vi tar in på hotell Jurys Inn.

vill bara skrika hur dum jag är

Efter att ha planerat hela veckan, bokat flyg och konsertbiljetter och sedan tagit sig hit, ja då var det inte speciellt kul att upptäcka att man glömt konsertbiljetten hemma på skrivbordet. Jag vill bara skrika hur dum jag är, men håller mig helt tyst i trängseln på overground tåget.

Vad kan man göra då…

• Kan man skriva ut biljetten på något sätt?
  nej, det är en riktig biljett, med ett silver emblem på, dvs ingen e-biljett. jag har heller inte scannat den.
  .
• Kommer vakterna släppa in mig om jag säger att jag glömt biljetten?
  inte en chans
  .
• Om jag legitimerar mig och bevisar att jag åkt ända från sverige och omöjligen kan åka hem och hämta den?
  knappast, det står ju inte ens mitt namn på inköpet av biljetten iom att den är köpt secondhand.

Två timmar innan konserten börjar åker jag bort till Brixton med London Overground och buss 35 från clapham junction. Det tar nästan 45 minuter. Framför mig står en afrikansk tjej och pratar svenska obekymrat i mobiltelefonen. Jag skulle nästan vilja säga till henne att jag förstår vad hon säger, men säger inget. Istället funderar jag på hur dum jag kommer se ut när jag frågar folk om de eventuellt har någon extra biljett över.

svartrock – till vilket pris?

Ju mer jag närmar mig konsertlokalen överflöds området med svartklädda människor. Den ene mer uppklädd än den andra. Både killar och tjejer. Rena maskeraden. Folk har verkligen tagit god tid på sig att klä upp sig inför detta. På andra sidan gatan står en stor engelsman med cigarett i ena handen och en kartongbit i andra som han håller upp. Han säljer och köper biljetter. Jag blir så lycklig att det finns biljetter till salu. Han vill ha 3* biljettpriset.
- Very expensive, säger jag medans jag tar ut pengar i bankomaten.
- It’s sold out, svarar han.
Jag tittar på biljetten och ställer mig sedan längst bak i kön som nu ringlat sig ett varv runt hela byggnaden och bara hoppas att biljetten är äkta!!!

Jag blev lurad. Biljetten som skulle vara en ståplats biljett visade sig vara en circle biljett. (dock samma pris) Dvs. en sittplats biljett på övre läktaren. Men trots det är jag överlycklig. Jag kom in och kommer att få uppleva konserten. Men hur mycket har jag egentligen betalt för den här biljetten??

Hon bad varenda person om ursäkt

När FOTN hade spelat klart gick jag ner i foajen och köpte en konsert-tröja och ringde några samtal. The Misison började spela så jag skyndade mig tillbaks in i mörkret och råkade klampa någon på tårna när jag bufflade mig tillbaks till min sittplats. Jag bad om ursäkt. Tänkte inte så mycket mer på det förrän en stund senare när en engelsk kvinna skulle tillbaks till sin plats. Hon bad varenda person om ursäkt på ett så snyggt naturligt sätt. Engelsmän är så ruskigt artiga. Jag förvånas varje gång de råkar nudda en på gatan och ber om ursäkt med så välartade fraser så man blir helt rörd.

Konserten med FOTN var jättebra, men de nådde inte de totala höjderna eftersom

1. ljudet var så högt att det var svårt att urskilja vad som egentligen hände
2. publiken var inte 100% hängivna då många kanske inte kände till dem.

Men för en som har musiken inpräntad i huvudet så spelade det inte någon större roll. Att ha fått se dem live känns som jag fått avsluta det kapitlet. Underbart.

Låtar som de spelade:

1. Shroud
2. Straight to the Light
3. Preacher Man
4. From the Fire
5. Watchman
6. Moonchild
7. Penetration
8. Zoon
9. Psychonaut
10. Last Exit for the Lost, Last Exit for the Lost (2)

En som var på glatt humör var Wayne Hussey i The Mission. Han lyfte vinflaskan och skålade med publiken flera gånger. Inte så konstigt eftersom det var 25 års jubiléeum och han hade med sig orginal medlemmarna Simon Hinkler och Craig Adams. I och med det körde de nästan bara låtar från den tiden då de spelade ihop, och på scenen bakom dem hade de en stor lysande version av kvinnan med utsträckta händer som de hade på den gamla goda tiden. (omslaget till God’s Own Medicine)

Här följer Missions låtlista.

1. Damnbusters into Beyond The Pale
2. Hands Across The Ocean
3. Serpent’s Kiss (2)
4. Naked and Savage
5. Garden Of Delight
6. Severina
7. Butterfly On A Wheel  (2)
8. Stay With Me
9. Wake
10. Wasteland
11. The Crystal Ocean
12. Deliverance
13. Like a Child Again
14. Like A Hurricane
15. Tower Of Strength
16. Blood Brother
17. 1969

Konserten var väl okej, men jag förstår inte varför de envisas med att spela den där urusla versionen av Like A Hurricane. Jag tänker inte ens länka den.

tog fjortisbilder på tanten 

Jag hade tänkt att berömma kollektivtrafiken i London, för att den är så smidig och att det rullar in bussar hela tiden. Men efter att ha stått nästan 45 minuter och väntat på bussar som skulle gå var 8:e minut så gör jag inte det, men efter att ha funderat på taxi och några andra alternativ så kom ändå bussen till slut.

När jag stod vid hållplatsen och väntade på bussen så stod även en något äldre, överviktig afrikansk tant bredvid mig. En överförfriskad yngre kille ställer sig helt plötsligt bredvid henne och tar fram sin mobiltelefon och tar ett foto på sig själv med henne bredvid. (sådana kort som fjortisar brukar ta, med närbild på ansiktena). Kvinnan hann knappt reagera:
- Did you just take a picture of me? How rude!
Killen tittar tillbaks och viftar med telefonen samtidigt som han försvinner bortåt med sina kompisar. Samtidigt blir jag erbjuden både det ena och andra från en förbipasserande skummis.
- You want smoke?

Natten är livlig. Folk går omkring halvfulla och det ligger spyor lite varstans men det är bra stämning och folk är öppet glada. Jag förvånas av hur två engelska kvinnor som står framför mig och diskuterar vid hållplatsen får besök av en drängfull afrikan och hur artigt de mottar och skojar med honom innan han senare stapplar sig därifrån. Från bussen ser jag ambulans och polis blinkandes vid ett övergångsställe. Vårdpersonalen har lagt en person på en bår och ska precis bära in honom i ambulansen. Jag har missat sista tåget och C3 bussen har slutat gå (fastän jag hade läst någonstans att den körde dygnet runt) så tar en taxi tillbaks till hotellet.

Pariserhjulet utanför fönstret

Nästa morgon åker vi med tåget från Victoria till Brighton. En resa som bara kostar £15 för oss tillsammans. Vi tar in på new madeira hotel som har ett ypperligt läge precis vid stranden med panorama-utsikt över atlanten och den kända piren. Utanför fönstret står ett stort pariserhjul som snurrar runt turisterna. Hotellet håller ungefär den standard vi hade förväntat oss i London. Gammaldags byggnad med smala gångar, trappor, liten hiss, hiss som inte gick att anropa när den var upptagen, snett golv som knarrar, dålig isolering, dålig luftkonditionering, bilar ute på gatan till 3 på natten, toalett som inte spolar riktigt, inga europeiska kontakter och så vidare, men det var fräscht, servicen helt okej samt att de hade en ordentlig frukost och ett fantastiskt läge, vilket lätt övervann bristerna.

Vi spenderar första kvällen på piren. Den sticker ut från stranden och är i princip en stor nöjespark där den mittersta delen är ett stort spelhus med olika arkadspel och pengaspel och längst ut på piren är själva åkattraktionerna. Man har försökt ha en attraktion av varje kategori känns det som. Det finns ett spökhus, vattenbana liknande flume-ride, och även en berg-och-dal bana. Som extrem attraktion har de som en dubbelsidig slunga där folk sitter ute på kanterna och körs runt med ordentligt tempo. (scream extreme)

Det är take-away som gäller

Vi förvånas lite över konkurrensen på restaurangerna här. De erbjuder utkörning allihop och det finns massor med rabatter beroende på hur man beställer. När vi besöker den lokala kina-restaurangen Shanghai Garden så är det helt tomt därinne. Vi sätter oss vid ett runt bord i den lite kyliga lokalen. Servitrisen tar vår beställning och ställer fram plastservis. Bakom oss i hörnet står ett flak med läskedrycker på golvet. Det finns ingen öl. Servitrisen häller upp ett glas coca-cola från flaskan som hon tar fram från kylskåpet. Inne i köket ryker det ordentligt och några kockar far fram och tillbaks. Det ringer folk hela tiden som beställer mat och en kille på moped springer in och hämtar påsar. En annan man kommer in och beställer mat för avhämtning. Det är rätt uppenbart hur de flesta brukar handla här och jag förstår det. Maten är jättegod, men servicen och restaurangkänslan är helt i botten.

Än en dag har vi strålande väder. Hotellet bjuder på fin-fin frukost. Det känns så skönt att vakna med en sån underbar vy över stranden.

Idag ska vi besöka den mycket vackra Royal Pavilion som byggdes för kung George IV i början på 1800-talet. Det är byggt i orientalisk stil och man ser tydligt de indiska influenserna på utsidan. På insidan är det dock kinesiska influenser som dominerar. T.ex åt man under stora eldsprutande drakar i den magnifika matsalen. George IV byggde palatset för att imponera och det blev vi verkligen, något som drottning Victoria tydligen inte blev eftersom hon sålde alltihop till Brighton stad.

Royal pavilion länkar: hemsida | wikipedia

Tar man en 15 minuters promenad längs stranden så kommer man till Brighton Marina med alla båtar, restauranger och shopping område. Vi besökte chilli-shop som hade chips, drickor, choklad och mer än 500 produkter som innehöll chilli. Hade vi kommit en månad tidigare hade det funnits ett tåg som kör mellan marinan och piren längs stranden.

Vi frågade receptionisten på hotellet om en bra indisk restaurang i närheten. Han sökte upp indiska restauranger på internet och föreslog sedan Bombay indian & thai cuisine på preston street efter ha läst lite recensioner. Den är bäst, sa han och ligger bara 5 minuter från hotellet. Det tog nästan 25 minuter att vandra dit. Väl framme så visade det sig att restaurangen var fullsatt. Men det fanns massor med andra restauranger på samma gata, så vi gick in på Akash Tandoori istället. Som det smakade! Vilken indisk restaurang man än besöker i England springer varv runt det som serveras i Göteborg. Sjukt.

Vi åker första klass från brighton till london. Tåget är ett pendeltåg, men de har en första klass avdelning längst bak. Egentligen inget speciellt. Något finare säten i princip och lite slipsfolk. Och vi då förstås, en indisk familj med bebis & barnvagn. Resten av tåget fylls på med folk som står och knör hela resan. En tjej väljer att öppna dörren och ställa sig hos oss istället för att knö med de andra. Det är helt tyst i vår avdelning och jag vet att snart kommer naveen bli otålig och börja skrika.

Det är underligt att  man måste tala om saker för folk som de egentligen har betalt för att veta. När vi anländer till London Bridge, så ska vi åka med tunnelbana till London Euston (tågstationen). Detta ingår i den biljett vi har köpt. Jag har varit mycket noga med att skriva ut detta från deras hemsida för att jag visste att de skulle motsäga sig detta. Vilket de gjorde. Speciellt jobbigt är det när tåget man anlänt med är försenat och man ska hinna med ett anslutande tåg utan att veta om man kommer hinna. Men rak i ryggen och övertyga att det är självklart + en referens till  deras hemsida gör att de ändå släpper in en utan göra någon längre sak av det. Skönt. Så var det inte förra gången.

Framme vid London Euston står vårt virgin tåg till Manchester. På den här sträckan har vi riktigt fina första klass biljetter. Nu glider vi på moln. Vagnen är nästan tom förutom en slipsnisse några rader bakom oss och en afrikansk tjej längst bak. Vi serveras mackor och drickor, nästan som de bara öser på oss mat. Det tar 2 timmar till manchester, en sträcka på 30 mil. Tåget viner fint och vi förundras av de vackra engelska landskapen. Mycket får, vattendrag och gröna kullar. Första klass servisen verkar ha försvunnit efter halva resan. Vi ser inte längre av dem, men slipsnissen vet var man kan hämta juice och andra saker själv. Toaletten är den andra saken jag måste nämna. Trots att jag själv inte upplevde den så har jag förstått att underhållet på den var under all kritik.

Liverpool gör mig glad

Vet inte om det är att vårt fräscha hotell som ser ut som ett fängelse, den moderna stadskärnan, shoppingområdet, de historiska byggnaderna, närheten till havet, albert dock, radiotornet mitt i stan, apple store, beatles story & the cavern club, fotboll, tesco, fish & chips, china town eller de låga priserna på restaurang & mat. Det är nog något av alltihop. Liverpools stadskärna är ren och fräsch och på promenadavstånd till det mesta.

Det enda som kanske saknas är lite fler indiska restauranger. Fast det spelar egentligen ingen roll, för bara några mil därifrån, vid närmaste storstad, dvs manchester, ligger det ökända curry mile. En hel stadsdel med orientaliskt utbud.

I Liverpool åt vi på en mindre indier: A Passage to India. På Curry Mile valde vi att gå in på Lal Qila och även om mottagandet där var lite kass samt att bordet inte var helt rengjort så lyckades de ändå skapa en wow-känsla i mig. Det är rätt strongt gjort med tanke på att vi ätit ganska mycket indiskt de senaste dagarna och kraven bara ökat.

EasyJet hem från manchester till göteborg. Som vanligt var det så mycket moln över göteborg att man knappt kunde se något förräns planet satt hjulen i marken…

Fulla passagerare

London Gatwick är en stor flygplats där vi länge får vandra i dess system av vägar och rullband innan vi når säkerhetskontrollerna. Det känns nästan lite tomt och öde. På vägen följs vi åt av två överförfriskade unga män, varav den ene helt plötsligt faller omkull, rakt på golvet på rullbandet bakom oss. Skrattandes ställer han sig upp och klunkar vidare på sin öl, som han på något sätt lyckades hålla kvar vid utan att tappa en droppe.

Gatwick Express

Reklamskyltarna lockar med att man ska åka Gatwick Express in till stan. Argumenten är att de går var 15:e minut och att det tar 30 minuter. Vi har dock redan en bestämd resplan. Vi ska först med tåg till London Victoria, sedan med tunnelbana till Paddington och slutligen med tåg till Southall.

Groupsave 4-for-2

I och med att vi är 4 personer är vi berättigade en rabatt som kallas för groupsave 4-for-2 enl. National Rails hemsida, ger det ett totalt pris för hela resfärden på £33.80. När jag visar detta för biljettkassörskan, vrider hon bara på huvudet och säger att priset enbart gäller för express tåget från flygplatsen in till Victoria och att resten av resan (tunnelbana till paddington, tåg till southall) måste betalas separat.

Jag blev förvånad då jag trodde hela resan ingick i priset. (Se bara här)

Den ultimata lösningen

I vilket fall som helst så föreslår hon den ultimata lösningen:
A day travelcard (Gatwick airport + London zone 1-6 – Southern only – Offpeak) Samma resväg och tider som jag tänkt på fast för bara £25!

Service på tågstationen

Att åka med southern tåget istället för gatwick express tog 32 minuter in till stan och det var både tyst och fräscht.

Väl framme på London Victoria tågstation, vill jag förköpa national rails märkta travelcards för morgondagens åkturer samt evenemangs besök. De måste vara märkta med national rails logotyp för att 2-for-1 ”days out” erbjudandena ska vara giltliga.

Biljettexpediten, en flintskallig afrikan, säger att jag ska köpa korten imorgon. Men jag är osäker på om korten verkligen går att köpa i southall, eftersom det står i broschyren att de bara går att köpa på vissa stationer. När jag frågar om detta blir han irriterad och börjar vifta med armarna. Jag frågar varför han blev så irriterad. Då säger han att det inte går att förköpa korten här och varför jag inte fattar detta. Jag tycker han ger dålig service. Han svarar ”you too” – och även om jag inte fattar vad han menar med det så ställer vi oss i en annan kö och några minuter senare har vi köpt korten utan några som helst problem. (travelcard zone 1-4 offpeak daterade nov 5)

Hotel Mehfil

Efter ca 20 minuters tågfärd är vi framme i Southall och tar in på hotell mehfil, som är både hotell och restaurang. Receptionisten, en indisk tjej, dränker oss med hotellets alla regler innan vi får nycklar och ännu fler instruktioner om hur vi ska hitta till rummet.

Rummet är stort, rent och fräscht även med svenska mått mätt. Vi är positivt överraskade. Möjligtvis skulle man kunna vara petig och nämna att kassaskåp saknas och att sängarna något hårda. Utanför i bakgården står ett gäng indier och spelar fotboll.

Det bästa med hotellet är dock dess restaurang som står helt i en klass för sig själv. Topprestauranger i Göteborg såsom Zaika, Maharani, Bombay Palace m.fl. har långt kvar innan de ens kommer i närheten av denna upplevelse. Se till att boka i god tid bara för att även om man bor på hotellet så är man inte garanterad plats. En av kvällarna missade vi att boka och  då väntade vi (hugriga) från kl 19 till 22 innan vi till slut fick en bordsplats. Ändå var vi helt överens om att det var värt besväret!

Southall

Madame Tussauds

Vi hinner även med att åka dubbeldäckare buss, se Big Ben, åka en båttur på Thamsen, se Tower Bridge, äta en KFC lunch, och lite shopping på Harrods, Hanleys och vandra Piccadilly Cirkus, Regent street och Oxford street.

Glada miner

När vi står i köerna för att gå in i flygplanet och lämna tenerifa (TFS) så ser vi de nyanlända som går av planet med sina glada miner. Det är samma miner som vi själva hade när vi anlände och då också gick samma väg och tittade upp på de som inte hade lika glada miner. Dvs, oss just nu.

Vi lyfter mer än en timme försenade efterssom det är något tillfälligt flygförbud över spanien. Det är tydligen massor med charterflyg på väg ner över europa just nu på väg mot medelshavsländerna.

Förtur för ”chippade” pass

Äntligen framme i stansted, som är en flygplats som det tar en stund innan man kommit ur. Får nästan räkna med 1 timme efter gångsträckan + säkerhetskontrollen. Det är framförallt köerna vid säkerhetskontrollen som tar tid – men om man har ett ”chippat” pass så finns det en separat självscanning utgång för detta. 2 av våra (3) pass var chippade, men inte mitt,  så vi fick köa i de manuella säkerhetsutgångarna.

Engelsk gästvänlighet

Utanför flygplatsen står bussarna på rad. Vi är ganska försenade och den bokade bussen har redan åkt. Tur att bussbolaget national express har kontor precis vid stationen. Jag förklarar att flygplanet var försenat. Med ett leende sätter de en ny tid på bokningen,  skriver under med sitt namn och önskar oss en trevlig vistelse i london. Jättebra service, att hjälpa oss så självklart ger oss en glädjande start på vår vistelse. Detta till skillnad från förra gången, när jag landade, också någon timme försenad, på heathrow där en indier bara blängde på mig och bara sa ”köp en ny biljett!”. När man inte vet så mycket och har bråttom – så gör man det.

Från bussbolagets hemsida:

We recommend booking a coach which departs at least 1 hour 30 minutes after you are due to land. If your flight is delayed, we will try to accommodate you on a later departure, subject to an amendment charge and seat availability.

If your plane arrives on time or early, and you are in time to catch an earlier coach, we will be happy for you to travel on an earlier departure, again this is subject to an amendment charge and seat availability.

Vid buss-stationen har den tidigare bussen ännu inte gått iväg, men den trevlige buss chauffören bär in våra väskor i bagaget och välkomnar oss ändå.

Bussen är stor, tyst, ren och välskött. Det är inte ens halvfull och man känner hur den fjädrar mjukt på vägens ojämnheter.  Resan till stan tar en bit över en timme. Man ser hur några ”smarta” bussåkare hoppar av vid Golders Green som är en tunnelbane station i  utkanten av tunnelbane nätverket. På så vis får de ner den dyra flygbuss kostnaden och kommer snabbare in till london efterssom bussen måste trängas i trafiken.

Vi hoppar av vid baker street som inte ligger så långt från paddington station. Vi har ett hotell bokat som ligger ett stenkast därifrån.

Tunnelbana för oinvigd turist

Jag rekommendar faktiskt att man läser på lite om de olika möjligheter som finns när det gäller betalning i tunnelbanan i london.

Vi bara gick ner till baker street stationen och bad om biljetter till paddington station. Ett gångavstånd på ca 1,6km / 20 minuter eller två tunnelbane hållplatser. Pris £4.00 per person. = £12 = 140kr. En taxi för oss alla hade kostat £4.00. Då hade vi sluppit vela i tunnelbanan, ner och upp med väskor och fått direkt skjuts direkt till hotell entrén.

Travelcard eller Oystercard?

Ett val att göra som turist är att välja hur man ska betala för sig  i tunnelbanan.

Ett travelcard tillåter dig åka obegränsat inom den zon man vill. London stad är zon 1 och man kan åka ända ut till heathrow (zon 6) med tunnelbanan. Kortet är enkelt och kostar £5.60 per dag. (off-peak, gäller endast efter kl 9:30 på vardagar + lör + söndagar). Man kan köpa 7-dagars travelcard för £25.80.

Ett oystercard däremot är mer som våra västtrafikkort. Dvs, man fyller på med pengar och åker sedan kraftigt rabatterat. Tydligen åker de flesta i London på det här viset. För icke-londonbor får man först betala en administrativ avgift á £10 för kortet. Du ska ha ett kort per person. Men sedan åker du för bara £1.80 per resa och max £5.60 per dag. (off-peak). Åker du däremot under den dyrare tiden (mån-fre 06:30-09:30 eller 16:00-19:00) blir det max £7.20 istället. Detta är alltså max-taxor. Åker man mindre så blir kostnaden avsevärt lägre.

Vi gjorde ändå valet att köpa travelcards, vilket jag tror de flesta turister gör. Det var enklast så. Tre stycken per dag – fyra dagar. Betala massor, tänk inget mer. En av dagarna köpte vi ett kort för zon 1-4. Kortet gäller även på bussar och tåg. Att tänka på är att taxi kan vara ett alternativ, beroende på hur många man är och vart man bor och ska.

Med facit i hand så tror jag att ett 3 dagars travel card (som ej längre kommer finnas efter 2011) eller oysterkort hade vart klart bäst. En fördel med travel card är, att om man köper det på  de national rails tågstationer, får man tillgång till riktigt bra 2-för-1 erbjudanden på många london attraktioner. Det är perfekt för turister. Ett annat är groupsave, vilket ger möjlighet för 4 att åka till priset för 2. Läs mer om dessa erbjudanden här.

Paddington – god mat och perfekt läge

Nära hotellet ligger ett par indiska restauranger varvid vi nu redan provsmakat 2 av dem. En av den ger ut tonvis med reklam i turistkartor, flygblad och guider och heter golden shalimar. Den andra kommer jag inte ihåg vad den hette, men den låg på norfolk place och var klart godare. I alla fall min biryani.

Den indiska maten här, även de i dessa turistområden, har en klart högre klass på maten än de i Göteborg.  Eller så beror det bara på att var helt underbart att äta god indisk mat efter de galna mat bufféerna på teneriffa

En kväll väljer vi en kinesisk/koreansk restaurang som lockar med hälsosam mat. Var sin soppa plus huvudrätt. Ganska gott, säkert nyttigt och relativt billigt. Men alltså.. vilket botten-napp att till detta bli serverad det fantastiskt smaklösa koreanska ölet hite.

Sista dagen bestämmer vi oss för lite snabb-mat. Shaoli tar en boneless banquet från KFC medans jag provar en chicken piri-pri (lime/herbs) från Roosters PiriPiri.

”We believe in changing fast food for good. Health is a big factor; our busier lifestyles mean we make less choices about what we eat, snack on and drink. Our belief is that no matter how busy our lives get, the food we eat must contain the necessary proteins and nutrients to give us energy throughout the day. We call it nutritious fast food.” – Roosters Piripiri

Paddington ligger bra till. Man tar sig lätt till Heathrow och det är nära till busshållplatsen för att ta sig till stansted. Det är perfekt med både tåg och tunnelbanestation alldeles i närheten och det är nästan gångavstånd till den stora shoppingen på Oxford street.

Turist i London

Tunnelbanan är bra men verkar instabil med tåg som plötsligt måste tas ur för reparation och underliga stopp i tunnlarna. Kanske är det för att det är semester med ombyggnationer och ett myller av turister. En tunnelbanelinje var helt avstängd, och en annan avkortad.

Med våra travelcards når vi allt vi behöver och har tänkt oss. De största sevärdheterna, de kända torgen, shoppingen, men även några andra ställen som brick lane och southall.

Dag1: London eye, Westminster Abbey, Big Ben, Houses of parliament, Victoria Station, Buckingham Palace, Trafalgar Square, Piccadilly Circus, The Sting, Oxford Street, Hamleys Toy Store, Apple Store m.fl.

Mest imponerade Hamleys Toy Store, som vi bara råkade gå in i. Det var jättekul att se personalen demostrera leksaker och att själv få känna på leksaker på ett sådant vis. Hade jag vart barn hade jag blivit galen här inne och det blev jag nästan ändå. Vi köpte ett par tröjor i The Sting, funderade på om Ripley’s – Believe It or Not! skulle vara värt att gå på och kände lite på iPhone 4 och iPad i Apple store. Man inser att man inte är i göteborg längre, även om det är en konstig jämförelse.

Dag2: Privat ärende i Kensington, Tower of London, Brick lane, Oxford street.

Dag3: Harrods, Southall

Det första vi märker på Harrods är alla araber. De är många men det som häpnar är att de faktiskt inte bara tittar på saker utan faktiskt plockar fram kreditkorten och handlar. Det är kul att se schackpjäser för 5 siffriga belopp (i pund) eller armani kostymer designade för 5 åringar eller varför inte förra generationsens mobiltelefoner – diamantsmyckade förståss. Vi köper en ny alldeles nysläppt parfym av Jennifer Aniston som tydligen hade besökt varuhuset och lanserat parfymen för bara för några dagar sedan. Sedan beger vi oss ner i food courten som imponerar med sitt utbud av restauranger och grönsaker.

Brick Lane

Det är med stor förväntan som vi faktiskt närmar oss Brick Lane. Vi har tänkt att handla sötsaker och bara känna på stämningen. Brick Lane är en lång gata med butiker och restauranger som drivs med inriktning på den bangladeshiska befolkningen i området. Vi går fram och tillbaks längs gatan och imponeras av både utbudet och av att det finns ett community i denna storlek här. Vi avslutar med att sätta oss i ett café och äta sötsaker. Mohua frågar om de kan skicka sötsakser till Göteborg.

Hotellstandard

Alltså London boende är dyrt. För att få hotellrum till någorlunda priser måste man sänka sina krav på  ordentligt och helst välja ett boende en bit utanför staden. Vårt paddington rum låg väldigt bra till och kostade som ett finhotell hemma trots att det var slitet och hade smala knarriga trappor upp till rummet. Fräschheten på toalett och sängen är dock det viktigaste. Vi hade: TjockTV,  heltäckningsmatta, surrande fläkt, gammaldags lås, liten kabin toalett med dusch men vi var ändå jättenöjda med rummet, som var fräscht och låg perfekt.

Southall – en indisk stad

Vi hade väl egentligen inga större förväntningar på southall efter att ha besökt brick lane. -Typ som brick lane fast större.  men vi kunde aldrig tro att det skulle vara som att hamna mitt inne i en indisk stad!  Det är vad det är.  Vi kom en ganska korkad väg – med tunnelbanan till Osterley och gick sedan förbi villa och boendekvarter när vi märkte att alla som rör sig i området är av indiskt ursprung. Vi tog bussen vidare mot till southall när en engelsk bussförare ville dubbelkolla våra biljetter. Våra travelcards var förståss giltliga. Efter 15 minuter var vi framme och vi var i något som såg ut som en stadsdel. Vi gick lite fram och tillbaks innan vi upptäckte den stora gatan där vi insåg att det här verkligen inte bara var en stadsdel. Mohua köpte sig en matlåda i typisk indisk stil som hon kan ha på jobbet. Vi åt streetfood som phuchka (panipuri) och bhelpuri. Vi åt varsin kulfi på pinne. Mer hann vi inte innan vi satte oss på heathrow connect som tog oss på 15 minuter direkt hem till paddington. Läs mer om southall här.

Övervakat samhälle

En sak som skiljer sig från den göteborgska vardagen är att man överallt ser skyltar om övervakning av CCTV. Butiker, banker, restauranger, shoppingcenter, tunnelbanor, villor.

Säkerhetskontrollen i Doha inför flyget till London var extra hård. De tog sig gott om tid åt att fråga ut mig om anledningen till varför jag skulle till London, varifrån och vart jag skulle. På planet sa de att efterssom jag inte hade UK-passport måste jag fylla i ett landing card, men det visade sig att jag inte behövde någon sådan eftersom EU-passet dög gott nog.

Orolig för bagaget

Jag vart orolig för mitt bagage (incheckad ryggsäck) efterssom jag hade allt i den. Bussbiljetter, hotellbokning, kamera och annat som jag glömt ta ur innan jag checkade in den i trivandrum flygplats. Jag hade heller inget lås på ryggsäcken. Åh vad glad jag blev när den kom rullande in på bandet.

Ombokning

Efterssom flyget landat två timmar försent frågade jag bussbolaget om hjälp och de (en indier) sa att de kunde boka om mig till nästa buss för £5. Tror att jag egentligen skulle frågat busschauffören direkt. De brukar vara vänliga. Sen borde väl mina försäkringar täcka sånt här, men orkar man jobba sig för £5?

Busschauffören trodde han flög

Stanstedt ligger långt ifrån london. Det tar nästan 1,5 timmar att åka dit. Då var det heller ingen trafik på vägarna. Bussen (National Express) var i gott skick och busschauffören trodde han jobbade på flygbolag. Innan han körde hade han en uppvisning i säkerhet och hur man skulle ta på sig säkerhetsbältena.

Gångavstånd till hotellet

Det var kallt. Isande kallt i London. Sprang bort till SAS radison hotellet som låg 2 minuter från flygplatsen. Det är enda hotellet som ligger på gångavstånd från flygplats terminalen. Kommer bara vara här några timmar, men det ska bli skönt att sova. Fast jag måste packa om först och förbereda ryggsäcken inför RyanAir.

Ahh äntligen iväg ifrån det svenska vintervädret – var mina sista tankar innan jag huttrande upp for trappstegen in på Ryanair planet på Säve flygplats. På planet hamnade jag bredvid flightens hetaste kärlekspar. De gullegull-gullade. På planet var även bröderna i The Haunted med som om och om igen blev nekade besök på flygplanets toalett. (pga. start/landning)